söndag, maj 07, 2017

Fascistiskt förflutet spökar fortfarande

Här är en analys jag skrev till tidningen Nya Dagen efter Nationella frontens framgångar i det franska presidentvalet 2002. Deltagarna har bytts ut men annars är mycket sig likt...


Det var med ett lätt illamående som min socialistiska farbror i likhet med över åttio procent av fransmännen lade sin röst på den sittande borgerliga presidenten Jacques Chirac i början av maj. Att Chirac är populist, försnillat pengar, tagit mutor och sannolikt även ägnat sig åt valfusk när han var borgmästare i Paris hade ingen betydelse. Det viktiga var att förhindra att högerextremisten Jean-Marie Le Pen skulle komma till makten.

Egentligen är det här valet inte så olikt andra franska val de senaste tjugo åren. För min farbror och de flesta andra fransmän handlar politik inte om att rösta på en kandidat eller ett parti man tror på utan att rösta bort dem man misstror mest. Förr röstade man på högern för att vänstern dominerades av kommunistpartiet. Och eftersom presidentvalet nu stod mellan en rasist och en tjuv valde de flesta tjuven. Kanske kommer valet inte att bli lika självklart för alla vid nästa presidentval då högerextremisterna troligen kommer att samla sig kring den mer polerade Bruno Mégret. Han har visserligen samma åsikter som Le Pen men är försiktigare med antisemitiska yttranden och försöker rent allmänt att uppträda rumsrent. Att det finns ett sug efter politiska alternativ är uppenbart. Förra året förklarade sjuttio procent av fransmännen i en opinionsundersökning att de inte var nöjda med något politiskt parti. De flyr också det politiska arbetet. De senaste fem, tio åren har de största partierna förlorat mellan tre fjärdedelar och hälften av sina medlemmar.

För tjugoett är sedan var min farbror ute på gatorna och firade Francois Mitterands seger i presidentvalet. Många av de han trängdes med hade övergett kommunistpartiet för en försiktigare dröm om ett rättvisare samhälle. Nu har många av dem övergett socialistpartiet och röstat på Le Pens Nationella front (FN) och det är inte så konstigt. För av Mitterands hundratio punkter och ambitionen att i grunden förändra det borgerliga samhället blev det inget utöver en och annan kosmetisk reform och en oändlig rad skandaler. Av det nya rättvisa samhället som skulle börja byggas efter makttillträdet 1981 blev det en höjning av minimilönerna, förstatligande av privata banker och företag, avskaffandet av dödsstraffet och en arbetstidsförkortning. Dessa reformer var rivstarten i ett större projekt som kom av sig då Västeuropas och västvärldens ekonomier integrerats så pass mycket att Frankrike nu blivit för litet för att kunna föra sin egen expansiva ekonomiska politik. Då den socialistiska finansministern spädde på efterfrågan för att få igång ekonomin ökade importen vilket ledde till att de nya jobben gick till utlandet medan Frankrike fick en valutakris.

Det socialistiska experimentet ersattes med en politik som för varje år som gick blev allt svårare att skilja från högerns. Som premiärminister har Jospin privatiserat fler företag än någon av de tidigare borgerliga regeringarna vågat. När han förklarade att han är för marknadsekonomi men emot marknadssamhället har de flesta socialister svårt att se hur den distinktionen yttrar sig i den praktiska politiken. Den ideologiska konsensus eller centerextremism som till stora delar tömt politiken på innehåll är ett resultat av EU-integrationen och globaliseringen. Detta tillsammans med allt mer förfinade metoder att mäta vad völjarna tycker i olika frågor – bland annat med hjälp av fokusgrupper – har lett till att både högern och vänstern nu slåss om samma mittenväljare.
Antropologen Emmanuel Todd menar att FN:s framgångar mer är relaterade till EU än invandringen. EU:s gemensamma monetära politik har lett till att många mindre kvalificerade arbetstillfällen försvunnit. Eftersom FN är emot EU har det blivit Frankrikes största arbetarparti i flera departement. FN:s lösningar är också förföriskt enkla. Med ett gordiskt hugg tror de sig ha löst alla problem. I stället för att förädla människan genom samhället vill de förädla samhället genom människan. Brottslighet och arbetslöshet är inte socioekonomiska frågor utan handlar om etik, moral och ras. Och har inte historien visat att det är relativt enkelt att komma till rätta med enskilda personer eller minoriteter?

Lösningen på massarbetslösheten är att sparka ut invandrarna. Lösningen på partiernas käbbel och korruption är att avskaffa både partierna och demokratin. Och lösningen på kriminaliteten är att sätta en polis i varje gathörn.

Fascismen är lika mycket en el av fransk och europeisk idéhistoria som upplysningen och de mänskliga rättigheterna. Som den israeliske historikern Zeev Sternhell visat i sin internationellt uppmärksammade bok ”Neither Right nor Left” så är Frankrike faktiskt fascismens intellektuella hemland.

Frankrike har skapat två politiska traditioner. En som utgår ifrån upplysningen och den franska revolutionen. Den andra motsätter sig revolutionens värden och betraktar inte nationen som en sammanslutning av medborgare utan som en kropp eller familj. I den traditionen kan man vara fransk medborgare utan att vara fransk. Det är till den traditionen som Le Pen hör och innan honom företräddes den av Barrès, Maurasss, Drumont och Vichy.

Sternhell spårar den facistiska idéhistorien till perioden före 1871 års nederlag mot Tyskland men idéerna slog igenom först sjuttio år senare när tredje republiken gick under i nederlaget mot Hitlers Tyskland. Den franska eliten hade inte slutit upp så lätt bakom Vichyregimen om det inte vore så att idéerna hade en ganska stor spridning i samhället, menar Sternhell. Mitterand arbetade till exempelförtjänstfullt åt det fascistiska Vichyfrankrike som bildats efter nederlaget mot Tyskland 1940. Hans karriär var inte märklig utan snarare representativ för den franska politiska och intellektuella elitens utveckling under den här perioden menar Sternhell vars bok är full av exempel.

Den fascistiska traditionen kan varken tigas ihjäl eller bortförklaras. Den kan barabekämpas genom att den politiska debatten fylls av ett verkligt innehåll. Både socialistpartiet och de borgerliga partierna har ersatt sina traditionella värderingar med materialism. Därför kan FN och deras kollegor runt om i Europa med viss framgång både sno vänsterns rättviseretorik och traditionella borgerliga värderingar som kretsar kring familj och nationen. Så länge vänstern inte är vänster och högern inte höger kommer folk att söka efter ett tydligt alternativ på den yttersta höger- och vänsterkanten. Mussolini hade i alla fall rätt när han sa att politik är att vilja, påpekar min farbror. Men så länge demokratiska politiker nöjer sig med att administrera den enda vägens politik kommer det att gå illa.

Källor och vidareläsning

Zéro politique Jean-Christophe Comor, Olivier Beyeler, Mille et une nuits.
Neither Right nor Left, Zeev Sternhell, Princeton Academic Press
De hunsades revanch, Bim Clinell, Bokförlaget DN
Den mörka kontinenten, Mark Mazower, Daidalos

1 kommentar:

Jan Wiklund sa...

Todd yttrar sig också om det nuvarande presidentvalet som han inte anser är något val utan en komedi: http://www.lejdd.fr/Politique/Emmanuel-Todd-L-election-est-une-pure-comedie-857597

Så länge det är Europeiska Centralbanken som styr ekonomin är en fransk president bara en ambassadör i Berlin säger Todd. Jag har svårt att säga emot honom.