måndag, september 19, 2016

Bokmässan

Jag kommer att presentera, kort, min nya bok på bokmässan i Göteborg. Finns i Verbal förslags monter B02:28 på torsdag (14.00), fredag (15.30) och lördag (13.00).

onsdag, september 14, 2016

Konsten att sälja krig

Min nya bok också går att beställa utan mellanhänder direkt från förlaget. Just nu tycks det vara enda sättet eftersom Bokus krånglar. (Vet inte hur det är med Adlibris) Har själv inte fått något ex eftersom jag är utomlands.


torsdag, september 08, 2016

Riskkapitalisternas starka sida

Det var bättre förr skriver Cecilia Stegö Chilò: “…produktiviteten i vården sjunker samtidigt som resurserna ökar”. (i Corren och NT) Påseendet är så självklart att hon inte tycker sig behöva belasta läsarna med referenser eller närmare förklaring.

Jag har en kompis med njurcancer som spritt sig, vars fall illustrerar hur rätt Chilò har. Det är möjligt att läkare kunde behandla fler patienter med njurcancer för tio eller tjugo år sedan. Men de överlevde inte heller så länge. Och det är ju effektiviteten i en behandling som är relevant.

Om min kompis diagnosticerats något år tidigare och inte fått den nya medicinen så hade han med 90 procents sannolikhet dött inom ett år. Tabletterna kostar 50 000 kronor i månaden och betalas, tack och lov, av landstinget. (Det är inte utgifterna för kanelbullar till landstingspolitikernas möten som blivit dyrare.)

På medeltiden hade min kompis blivit behandlad med blodiglar eller någon annan form av åderlåtning. Den tidens läkare använde det till allt och tyngdes varken av journaler eller byråkrati. Ju primitivare läkarvetenskap, desto högre produktivitet.

Men dagens läkare har säkert möjligheter att bli produktivare utan att kvalitén på den medicinska behandlingen försämras uppenbart, genom att till exempel ägna mindre tid åt empati. Där kan säkert fler riskkapitalister i vården göra en insats.




Se också Dagens Medicin

Min nya bok: Konsten att sälja krig


Baksidan:


Går att beställa på Bokus, Adlibris, vanlig bokhandel eller direkt från förlaget. Be gärna ditt lokala bibliotek att köpa in ett ex. (När BTJ hunnit recensera boken, om en månad eller två, så att den finns i bibliotekens system(

Omslag och formgivning är gjord av Kolbjörn Guwallius
Verbal förlag. 288 sidor.






Verbal förlag

onsdag, september 07, 2016

Bra med Sverige i botten

Varje år presenterar OECD en lista över vilka länder där det lönar sig minst att studera. Och Sverige ligger alltid sist. Högern brukar klaga när vänster talar om relativ fattigdom. Låginkomstagare ska vara glada om de får det bättre, och inte snegla på hur mycket mer höginkomsttagarna får. Man ska inte visa avund mot dem det går bra för. Men när den här rapporten kommer glömmer man detta. Nu är det inte bara okey att jämföra höginkomsttagare med låginkomstagare utan man ska dessutom se hur mycket sämre, relativt sett, svenska högutbildade har jämfört med utländska. Förklaringen är naturligtvis att det är ett tillfälle att göra propaganda för ökade klassklyftor.

Högutbildade svenskar tjänar 1,25 gånger en vanlig månadslön jämfört med OECD snittet som är 1,6.

Tittar man på listan så är det första som slår nästan alla länder där det lönar sig mest att studera också är de minst utvecklade. Chile, Brasilien, Colombia, Mexiko, och Turkiet toppar listan. Är det förebilder? Om Sverige hade lika många fattiga bönder som dessa länder skulle vår placering förbättras dramatiskt. Men vore det bättre ?

Länderna där det lönar sig mest att studera har inte bara många lågutbildade som tjänar uselt: de har också färre högutbildad än Sverige och utvecklade länder. Högerns opinionsbildare brukar inte ha problem med att förstå det här med tillgång och efterfrågan men när den här rapporten kommer tappar man alltid minnet. (Det finns fler faktorer men den här är viktig.)

Frågan är varför man moraliserar, i stället för att lita till marknaden. Varför måste det löna sig mer att studera när vi redan massutbildare så många? Marknadslogiken säger att man borde utbilda färre ingenjörer om man vill att löner ska öka. Men den rätta lönen är alltså inte den som sätts ute i företagen utan den som opinionsbildarna tycker borde vara rätt... (göra låginkomstagare fattigare)

Svenska företag har varit duktiga på att inte betala sina högutbildade lika bra som i många andra rika länder. Den offentliga sektorn har varit ännu bättre på att betala socionomer och bibliotekarier låga löner. Men Svenskt Näringsliv har aldrig vad jag vet uppmanat sina medlemmar att höja lönerna för svenska ingenjörer till japanska nivåer. Inga opinionsbildare kräver att svenska lärarlöner ska höjas till tyska nivåer. Rapporten används i stället för att upprepa gamla käpphästar: vi måste sänka lönerna för de lågavlönade, sänka skatterna…

Education at a Glance 2015
OECD Indicators


fredag, september 02, 2016

Så blir svältande barn plugghästar

Många Indiska skolbarn lär sig nästan inget i de offentliga skolorna. Lösningen är privatiseringar och avgiftsbeläggning hävdar Rola Brentlin i Kristianstadsbladet.

“Där det offentliga misslyckats har en uppsjö av privata initiativ tagit plats. De senaste åren har en rad privata lågkostnadsskolor etablerats. Mot en låg avgift erbjuder de skolgång som av allt att döma ger bättre resultat än vad det offentliga lyckats med. Professor James Tooley från University of Newcastle har studerat privata lågkostnadsskolor i Indien. Bland annat har han jämfört 3 500 barns kunskaper i matematik, hindi och engelska. Slutsatsen är att barnen från de privata skolorna når betydligt bättre resultat.”

På Rebas låter det som om hur fattigt folk som helst kan eller är beredda att betala en extra avgift för sina barns skolgång. Det vore märkligt om det vore så i ett land där nästan 200 miljoner människor är så fattiga att de är undernärda, enligt FN. De avgiftsbelagda skolorna är kanske bättre än de offentliga men den avgörande skillnaden är naturligtvis att de som har sämst förutsättningar - de som alltid är hungriga - inte går i dessa skolor. Frågan är hur någon på allvar kan tro något annat…

Betalt för att ha fel

En tredjedel av eleverna i årskurs nio uppger att de tycker att skolan inte är tillräckligt utmanande i en rapport som Skolinspektionen gjort. (Tematisk analys Utmaningar i undervisningen) Det finns inga uppgifter om hur eleverna uppfattning förändrats så vi vet inte om detta är bättre eller värre än tidigare…

Rapporten föranleder Blanche Jarn, ledarskribent på NT, att slå ett slag för betygen. Hon skriver att det råder “betygsfobi” och hävdar att man tycker “att det är ”taskigt” att "dela ut betyg eftersom det indikerar att alla barn inte är exakt lika bra på precis allt.” Detta trots att skolan aldrig haft mer betyg än idag, och i årskurs nio, som är huvudfokus i rapporten, har man alltid fått betyg. Ledarens syn på betyg saknar dessutom helt stöd i Skolinspektionens rapport: “Forskare som intresserar sig för elevers motivation pekar på att överdrivet fokus på yttre motivationsfaktorer - betyg, beröm eller andra “belöningar” - riskerar att hämma den inre motivationen. “

Jarn kan ha nöjt sig med att läsa pressmeddelandet och inte själva rapporten. Och har hon läst rapporten så har hon struntat i de delar som inte stämmer med hennes förutfattade mening. Denna förseelse är inget olycksfall i arbetet, utan ska snarare ses som ett normalt sätt att arbeta på en ledarsida.

torsdag, september 01, 2016

Vem vill bränna borgare på bål?

Privata vinstdrivna vårdföretag som missköter sig utsätts för värre kritik än offentligt drivna och det är jätteorättvist, hävdar ungmuffen Edvard Hollertz på NT:s ledarsida. (Ibland är det viktigt med rättvisa)
Underförstått: även om det inte finns någon precis kunskap om vem som vanvårdar sina patienter mest så måste kritik alltid fördelas jämt mellan de bägge aktörerna. Vanvård till följd av att resurserna gått till aktieägarna är nämligen inte värre än vanvård som är orsakad av slarv eller inkompetens.

“Inom vilka andra sektorer än välfärden är det möjligt att på fullt allvar föreslå ett totalförbud mot vinster?” undrar Hollertz som i likhet med andra moderater inte verkar ha insett att det finns stora skillnader mellan de tjänster som det offentliga finansierar och de tjänster och varor som det privata näringslivet traditionellt erbjudit.

Det är lättare att bedöma kvalitén på en bil man köpt, eller det jobb som frissan gjort. Folk vet som regel mer om bilar och mode än medicin och pedagogik. Det subjektiva värdet i privata varor och tjänster är oftast större än inom välfärdstjänster. Folk kan bedöma hur trevlig och tillmötesgående läkare är - och det är en viktig aspekt - men det avgörande, den medicinska behandlingen är svårare.

Många som använder välfärdstjänster befinner sig också i en situation där de har nedsatt förmåga att bedöma kvalitén. Det handlar om gamla, sjuka och barn. För gamla och sjuka är valfriheten ofta bara formell: de klarar knappast att byta utförare om de är missnöjda. De som har störst praktiska möjligheter att välja vårdcentral är dessutom de friska, eller friskaste. För äldre och sjuka är det viktigaste kriteriet ofta att vårdcentralen ligger så nära hemmet som möjligt. Större delen av vårdcentralernas inkomster kommer dessutom från ersättning från friska som skrivit sig hos dem, eller automatiskt blivit skrivna där om de inte gjort något val.


Sjukvård och utbildning är dessutom tjänster vars kvalité tar mycket längre tid att bedöma än traditionella privata varor och tjänster. En bil kan inspekteras innan köpet. Resultatet av en hårklippning kan man se efter tio minuter. Men kvalitén på vård och skola, i den mån kan bedöma den, tar månader att veta något om. Det finns också kostnader med att byta vård och skola som inte existerar i traditionella privata tjänster. Det kan vara stressande för dementa att byta boende, och elever att förlora sina klasskamrater. Elever som byter skola förlorar också kontinuiteten i utbildningen. Traditionella privata tjänster har inte de här inläsningseffekterna som i praktiken begränsar konkurrensen.


I stället för att resonera kring frågan jämför Hollertz kritik mot vinster i välfärden med medeltida häxprocesser. Kanske är han inspirerad av riskkapitalisten Thomas Perkins som hävdade att antikapitalism är en nya form av antisemitism.

måndag, augusti 29, 2016

Så får du mer sex

Föräldrar nuförtiden får inte knulla så mycket, menar psykiatern David Eberhard i dagens GP. Det beror på att de inte kan uppfostra sina barn. Barnen ska hållas hårdare, inte få bestämma, inte vara i centrum, inte titta på TV så mycket. Föräldrar ska inte vara rädda för “maktmissbruk”. Då kanske det inte heller blir så många skilsmässor gissar skribenten.

Vilken generation det var som kunde uppfostra sina barn uppger inte Eberhard. Reaktionärt folk brukar aldrig berätta när den där guldåldern rådde. Det är säkrast så. Många gånger sammanfaller den med när de själva växte upp. Fast fler skilde sig på sjuttiotalet än idag. Kanske var “kravlösheten” “ledstjärna” även för sjuttiotalets barnuppfostrare? Jag och mina kompisar klättrade på garagetak när vi var i tioårsåldern i början av åttiotalet. Ingen verkade vara rädd för att vi skulle ramla ner och dö. Men dagens föräldrar verkar ha satt stopp för den typen av lekar. Det går att hitta exempel på att dagens föräldrar är bättre på att sätta gränser än äldre generationer men det är alltid de reaktionära som bestämmer hur man ska mäta auktoritet.

Kan de som föddes på femtiotalet ha varit den sista generationen som uppfostrades på rätt sätt? Då tittade man inte mycket på TV... Men det var ju den generationen som sedan förfärade sina föräldrar med att lyssna på Beatles och låta håret växa. 1950 var var också tio gånger så många skilsmässor som år 1900.

Även om det tycks vara svårt att lokalisera den förlorade guldåldern är orsaken till förfallet alltid den samma: vi förmår inte längre respektera auktoriteter. Så är det till exempel med skoldebatten. Dagens reaktionärer efterlyser "katederundervisning", vad nu det är. I början av 1900 talet kritiserade man i stället ”den moderna pjoskpedagojan”. För 1905 års läroverksreform införde tyvärr “dalt” och “lek” i skolan.

Kanske föddes den sista generationen som fick en bra uppfostran i slutet av 1800 talet, eller under den första åren på 1900 talet. John Chrispinsson har (indirekt i alla fall) beskrivit i Populär historia hur det var med föräldrarnas auktoritet i Stockholm på den tiden:

“I vissa stadsdelar hoppade hälften av eleverna av skolan i sjätte klass. Ungarna ville snabbt bli vuxna, de slöt sig samman i gäng som levde på smårån, häleri och lurendrejeri. De bråkade på pendeltågen, värst var kvällstågen till Hagalund. De sjöng fula visor, slog konduktörs och passagerare, kastade sten på tågen och krossade lampor. “



Relaterad post: En orättvis betraktelse