söndag, maj 07, 2017

Fascistiskt förflutet spökar fortfarande

Här är en analys jag skrev till tidningen Nya Dagen efter Nationella frontens framgångar i det franska presidentvalet 2002. Deltagarna har bytts ut men annars är mycket sig likt...


Det var med ett lätt illamående som min socialistiska farbror i likhet med över åttio procent av fransmännen lade sin röst på den sittande borgerliga presidenten Jacques Chirac i början av maj. Att Chirac är populist, försnillat pengar, tagit mutor och sannolikt även ägnat sig åt valfusk när han var borgmästare i Paris hade ingen betydelse. Det viktiga var att förhindra att högerextremisten Jean-Marie Le Pen skulle komma till makten.

Egentligen är det här valet inte så olikt andra franska val de senaste tjugo åren. För min farbror och de flesta andra fransmän handlar politik inte om att rösta på en kandidat eller ett parti man tror på utan att rösta bort dem man misstror mest. Förr röstade man på högern för att vänstern dominerades av kommunistpartiet. Och eftersom presidentvalet nu stod mellan en rasist och en tjuv valde de flesta tjuven. Kanske kommer valet inte att bli lika självklart för alla vid nästa presidentval då högerextremisterna troligen kommer att samla sig kring den mer polerade Bruno Mégret. Han har visserligen samma åsikter som Le Pen men är försiktigare med antisemitiska yttranden och försöker rent allmänt att uppträda rumsrent. Att det finns ett sug efter politiska alternativ är uppenbart. Förra året förklarade sjuttio procent av fransmännen i en opinionsundersökning att de inte var nöjda med något politiskt parti. De flyr också det politiska arbetet. De senaste fem, tio åren har de största partierna förlorat mellan tre fjärdedelar och hälften av sina medlemmar.

För tjugoett är sedan var min farbror ute på gatorna och firade Francois Mitterands seger i presidentvalet. Många av de han trängdes med hade övergett kommunistpartiet för en försiktigare dröm om ett rättvisare samhälle. Nu har många av dem övergett socialistpartiet och röstat på Le Pens Nationella front (FN) och det är inte så konstigt. För av Mitterands hundratio punkter och ambitionen att i grunden förändra det borgerliga samhället blev det inget utöver en och annan kosmetisk reform och en oändlig rad skandaler. Av det nya rättvisa samhället som skulle börja byggas efter makttillträdet 1981 blev det en höjning av minimilönerna, förstatligande av privata banker och företag, avskaffandet av dödsstraffet och en arbetstidsförkortning. Dessa reformer var rivstarten i ett större projekt som kom av sig då Västeuropas och västvärldens ekonomier integrerats så pass mycket att Frankrike nu blivit för litet för att kunna föra sin egen expansiva ekonomiska politik. Då den socialistiska finansministern spädde på efterfrågan för att få igång ekonomin ökade importen vilket ledde till att de nya jobben gick till utlandet medan Frankrike fick en valutakris.

Det socialistiska experimentet ersattes med en politik som för varje år som gick blev allt svårare att skilja från högerns. Som premiärminister har Jospin privatiserat fler företag än någon av de tidigare borgerliga regeringarna vågat. När han förklarade att han är för marknadsekonomi men emot marknadssamhället har de flesta socialister svårt att se hur den distinktionen yttrar sig i den praktiska politiken. Den ideologiska konsensus eller centerextremism som till stora delar tömt politiken på innehåll är ett resultat av EU-integrationen och globaliseringen. Detta tillsammans med allt mer förfinade metoder att mäta vad völjarna tycker i olika frågor – bland annat med hjälp av fokusgrupper – har lett till att både högern och vänstern nu slåss om samma mittenväljare.
Antropologen Emmanuel Todd menar att FN:s framgångar mer är relaterade till EU än invandringen. EU:s gemensamma monetära politik har lett till att många mindre kvalificerade arbetstillfällen försvunnit. Eftersom FN är emot EU har det blivit Frankrikes största arbetarparti i flera departement. FN:s lösningar är också förföriskt enkla. Med ett gordiskt hugg tror de sig ha löst alla problem. I stället för att förädla människan genom samhället vill de förädla samhället genom människan. Brottslighet och arbetslöshet är inte socioekonomiska frågor utan handlar om etik, moral och ras. Och har inte historien visat att det är relativt enkelt att komma till rätta med enskilda personer eller minoriteter?

Lösningen på massarbetslösheten är att sparka ut invandrarna. Lösningen på partiernas käbbel och korruption är att avskaffa både partierna och demokratin. Och lösningen på kriminaliteten är att sätta en polis i varje gathörn.

Fascismen är lika mycket en el av fransk och europeisk idéhistoria som upplysningen och de mänskliga rättigheterna. Som den israeliske historikern Zeev Sternhell visat i sin internationellt uppmärksammade bok ”Neither Right nor Left” så är Frankrike faktiskt fascismens intellektuella hemland.

Frankrike har skapat två politiska traditioner. En som utgår ifrån upplysningen och den franska revolutionen. Den andra motsätter sig revolutionens värden och betraktar inte nationen som en sammanslutning av medborgare utan som en kropp eller familj. I den traditionen kan man vara fransk medborgare utan att vara fransk. Det är till den traditionen som Le Pen hör och innan honom företräddes den av Barrès, Maurasss, Drumont och Vichy.

Sternhell spårar den facistiska idéhistorien till perioden före 1871 års nederlag mot Tyskland men idéerna slog igenom först sjuttio år senare när tredje republiken gick under i nederlaget mot Hitlers Tyskland. Den franska eliten hade inte slutit upp så lätt bakom Vichyregimen om det inte vore så att idéerna hade en ganska stor spridning i samhället, menar Sternhell. Mitterand arbetade till exempelförtjänstfullt åt det fascistiska Vichyfrankrike som bildats efter nederlaget mot Tyskland 1940. Hans karriär var inte märklig utan snarare representativ för den franska politiska och intellektuella elitens utveckling under den här perioden menar Sternhell vars bok är full av exempel.

Den fascistiska traditionen kan varken tigas ihjäl eller bortförklaras. Den kan barabekämpas genom att den politiska debatten fylls av ett verkligt innehåll. Både socialistpartiet och de borgerliga partierna har ersatt sina traditionella värderingar med materialism. Därför kan FN och deras kollegor runt om i Europa med viss framgång både sno vänsterns rättviseretorik och traditionella borgerliga värderingar som kretsar kring familj och nationen. Så länge vänstern inte är vänster och högern inte höger kommer folk att söka efter ett tydligt alternativ på den yttersta höger- och vänsterkanten. Mussolini hade i alla fall rätt när han sa att politik är att vilja, påpekar min farbror. Men så länge demokratiska politiker nöjer sig med att administrera den enda vägens politik kommer det att gå illa.

Källor och vidareläsning

Zéro politique Jean-Christophe Comor, Olivier Beyeler, Mille et une nuits.
Neither Right nor Left, Zeev Sternhell, Princeton Academic Press
De hunsades revanch, Bim Clinell, Bokförlaget DN
Den mörka kontinenten, Mark Mazower, Daidalos

tisdag, maj 02, 2017

Förr och Nu nu igen

För tjugo år sedan (!) hjälpte jag till med att bära ner tidskriften Förr och Nu:s arkiv i ett förråd i Stockholm. Jag vet inte vad som hänt med kartongerna men tidskriften har återuppstått på nätet. Det första numret erbjuder flera längre och läsvärda texter. Jan Myrdal skriver om döden och sin kommande bok. Anne Lidén bidrar med en text om ”Fredsarbetet i Betlehem”, och Per-Olof Käll, har skrivit en ledare om Förr och Nu, och en informativ artikel om William L. Shirers bok The Collapse of the Third Republik. Dramatikern Jan Käll, som också släpade på de där kartongerna i mitten av nittiotalet, bidrar med en pjäs och en text om Teater Tribunalen. Förhoppningsvis kommer även de gamla papperstidningarna att få nytt digitalt liv i framtiden.

fredag, april 28, 2017

Vetenskap och propaganda i nationalekonomi

…det viktiga är att det rent allmänt inte går att representera klassernas politiska åsikter genom deras intressen. Intressen blandas med moraliskt patos.… (...) Det finns lyckligtvis gott om människor, som känner sig manade att inta åsiktsståndpunkter, vilka inte alls korresponderar till deras intressen.

Emellertid har det sina vanskligheter att verkligen fullt vetenskapligt kunna konstatera detta åsiktsfält. Till en början är det viktigt att ha i minne, att man inte har rättighet att ta människor på orden. När vi skall redogöra för vår politiska inställning, använder vi oss alla mer eller mindre av en hel del allmänna talesätt, konventionella fraser och döda principer, vilka inte står i någon närmare förbindelse med vår faktiska handlingsberedskap. Amerikanska sociologer har gjort intressanta studier av korrelationen mellan folks allmänna deklarationer i negerfrågan och deras faktiska beteende i alldagliga situationer och därvid funnit en mycket dålig överenskommelse. (s. 257).
(…)
Man kan i varje fall inte dra någon direkt slutsats av folks verkliga attityd av deras sätt att tänka och tala. (…)

Kommer härtill att även om vi skulle lyckas tränga bakom de allmänna fraserna och verkligen nå fram till en kunskap om de olika socialgruppernas sannolika åsiktställning i konkretiserade politiska problem i betydelsen av deras verkliga handlingsberedskap, så motsvarar likväl inte detta det åsiktsfält, som den ekonomiska teknologin behöver som grundval för sina undersökningar. Dessa åsikter är nämligen i väsentlig mån baserade på felaktiga föreställningar om den sociala verkligheten och om sammanhangen därinom. Nu är det klart, att en ekonomisk teknologi inte med fördel kan byggas upp på dessa åsikter, vilka som förutsättning inte bara har en viss personlig emotionell inställning till problemen utan dessutom oriktiga verklighetsföreställningar.

Bland annat för att den ekonomiska teknologin skall kunna vara av praktisk nytta, krävs det att den i stället byggs upp på de åsikter som dessa människor med sin allmänna inställning till socialproblemen skulle ha, om de iakttog verkligheten riktigare, låt oss säga om de till en början visste allt det vi nationalekonomer redan vet om det invecklade reaktionsförloppet inom prisbildningsmekanismen. Det är just därigenom som den ekonomiska teknologin skall vara av orienterade och uppfostrande betydelse. Vid konstaterandet av det för våra undersökningar relevanta åsiktsfältet gäller det därför att ur de på något sätt konstaterade faktiska åsikterna dra ut de åsikter som de olika socialgrupperna skulle äga under den helt hypotetiska förutsättningen, att deras ekonomiska insikter vore fullständigare och riktigare. (s.259)
(…)
De politiska krafterna hade inte tillfyllest upptäckt att den på lång sikt verkligt effektiva politiken inte bara går ut på att utnyttja opinioner utan i första hand på att skapa dem. (…) Den på lång sikt effektivaste propagandan måste gälla det uppväxande släktet. (…) Som man kan vänta, är det de två mera diktatoriskt styrda nationerna, Ryssland och Italien, vilka snabbast vetat att ta lärdom. Den målmedvetna politiska pedagogiken i dessa båda länder utgör kanske kommunismens och fascismens allra intressantaste sociala experiment…. Som god trea i fråga om målmedveten och tekniskt skicklig politisk pedagogik kommer märkligt nog den från vissa synpunkter mest individualistiska nationen i världen, Förenta Staterna. Det är givetvis rasblandningen som aktualiserat problemet – ”e pluribus unum” – och var och en kan iaktta resultatet: trots alla rasskillnader, alla regionala och sociala avstånd är det sannolikt ingen nations ungdom, bortsett från de båda nyssnämnda länderna, som växer upp med en i det stora hela taget mer kompakt likriktad åsiktsinställning; riktad i enlighet med den politiska tendensen. (s. 262-263)

Gunnar Myrdal
Vetenskap och politik i nationalekonomi
Rabén & Sjögren, 1972, ursprungligen publicerad 1929

torsdag, april 27, 2017

Propagandakritik som propaganda (2)

Riksföreningen Sverige-Tyskland (RST) bildades i slutet av 1937. Året efter började man ge ut tidskriften Sverige-Tyskland. Dess syfte var att motverka vad man menade var en subjektiv och osaklig kritik av Tyskland. ”Objektivt sett är det naturligtvis så, att den tyska nationalsocialismen, liksom varje annan stor folkrörelse är en blandning på gott och ont, men enligt mitt förmenande överväger det goda” förklarade genetikprofessorn Herman Nilsson-Ehle som var RST första ordförande.

Idéhistorikern Patrick Lundell beskriver organisationens verksamhet i texten
De välvilligas rationalitet Objektivitetsideal och mediakrtik inom Riksförbundet Sverige-Tyskland 1938-1959
:

”Riksföreningens sätt att motverka ”tyskhets bestod i praktiken minst lika mycket i en mediakritik som i positiva motbilder från Tyskland. Om det emellanåt rentav går att spåra försiktig kritik av Tredje riket, och om en ganska stor del av artiklarna handlar om tysk kultur i mer allmän mening, är ett stående inslag i snart varje text i Sverige-Tyskland kritik av medieförhållandena i Sverige. Ibland i förbigående, ibland som huvudsak. Inget nummer av tidskriften saknar termer som ”tyskhets”, ”känslotänkande”, ”agitation”, ”massuggestionens nutida medel”, ”journalistisk förvildning”, ”ensidig och tendensiös nyhetsförmedling”. Alla anspelar på den svenska offentlighetens brister. (…) Ett grundläggande problem med nyhetsförmedlingen menade man var att den framförallt förlitade sig på amerikanska, brittiska och franska telegrambyråer samt att allt färre tidningar hade egna medarbetare i Tyskland.

Att systematiska studier av källanvändning, rubriksättning och placering i tidningen skulle peka i denna tyskkritiska riktning är inte uteslutet, givet att den dominerande opinionen i Sverige av allt att döma inte var ”tyskvänlig”. Men det är egentligen inte poängen här. Viktigare är att konstatera att denna kritik kunde framstå som vederhäftig och rimlig, förhållandena närmast förväntade av ”tyskvänner”. Detta särskilt mot bakgrund av ett första världskrig i färskt minne där tidningspressens propaganda på båda sidorna av konflikten och dess betydelse för omfattningen av slakten var en etablerad sanning.


Lundell ger några exempel på hur det kunde låta i tidskriften:


”Att den norska ångaren ”Lappen” inte sänktes av någon tysk u-båt utan sprängdes av den egna besättningen för att man skulle försöka få ut försäkringssumman för det skröpliga fartyget har också tigits ihjäl av våra stora ”objektiva” dagstidningar. Så ser alltså neutraliteten ut.” (1940)

”En förebråelse, som ej sällan riktas till svenska tyskvänner, är att de vägrar ”se sanningen i ögonen”, vilket betyder att de ej motståndslöst godtaga de versioner världshändelserna som spridits i anglofilt likriktade böcker och tidningar. (---) Vad har vi för anledning att obetingat tro på alla de uppgifter om förhållandena i de av tyskarna ockuperade länderna, som spridits över Sverige? Det är ett känt faktum att Tyskland i tio års tid systematiskt förtalats och nedsvärtats, och vem som helst som har en smula eftertanke och god vilja kunna genomskåda väven av oriktiga uppgifter och hetspropaganda (---) Är det under dessa förhållanden egendomligt om vi tyskvänner äro ganska skeptiska mot de uppgifter om tyskt tyranni och tyska ogärningar, som i överflödande antal förekomma i tidningsspalter och böcker?” (1943)

Tidigare inlägg Propagandakritik som propaganda (1)

De intellektuellas förräderi?
Intellektuellt utbyte mellan Sverige och Tredje Riket
Maria Björkman, Patrick Lundell & Sven Widmalm (red)
Arkiv förlag, 2016, s. 277-306

söndag, april 23, 2017

Rapport från kjolbadets tid

”Jag föddes den 8 maj 1902 i Menton. Den dagen dog 40 000 människor på andra sidan jordklotet när Pelée fick ett utbrott.” Nine, min farmors moster, brukade alltid säga att hon föddes samma dag som katastrofen i Martinique. 92 år senare dikterade hon sina memoarer.

Nins mamma hade en livsmedelsbutik i Menton. Italienska kunder brukade gå in i bakre delen av butiken och lyfta upp kjolen så att farmors farmor kunde binda fast packet med socker och kaffe på deras lår. De fyller också fickorna under svarta kjolar. ”De smugglar dessa varor över gränsen till Italien då de är billigare i Frankrike.” Bilar ersätter allt mer hästar, och Nine häpnar över att bilarna till och med får tak.

Mycket är nytt för mig. Pierre, min farmors far, jobbade tydligen redan som tolvåring på en biograf i närheten. Nine hade en bror, Emil, som blev pilot 1914 trots att han bara var 17 år. Han fick en skinnmössa och runda skyddsglasögon men nästan ingen utbildning.

1920, när de sålt butiken för ”en skiva bröd” flyttar familjen till 52, Avenue de la Victoire, i Nice. Nine börjar jobba som frisör. Hon tjänar tre franc om dagen.

”Mer än en gång äcklades jag av lukten av fett hår.”(…) ”Men jag gillar frisersalongerna. Man erbjuder mig en tjänst med sju franc om dagen. Jag blir uppskattad av kunderna som till min stora tillfredställelse föredrar vänta tills jag är ledig… Jag är stolt. Mellan fåtöljerna, ridåer, de skärmar av kunderna. Vi har ibland eleganta och välbärgade kunder som kommer i limousin, och så arbetare från en cigarettfabrik. Lukten från håret avslöjar socialgrupp och yrke… om de har ett yrke… ”

Nine badar i kjol. Det fanns baddräkter men få använde sådana nymodigheter förklarar hon. De flesta anekdoter intresserar väl mest familjen men historien om farmors farfars död kommer med i nästa bok.

(Bilden är Nines bröllopsfoto från 1926.)


Paulette Mury-Denis
Les Rameaux d´Olivier
Egen utgivning

lördag, april 22, 2017

Vad ska vi misstro - och hur

Så gott som var och en som klarat ett vanligt intelligenstest begriper, att saluförande av varor – styrning och efterfrågan på speciella produkter – kräver genomtänkt lögnaktighet. (s. 265)

Fantasi och image-skapande spelar också en viktig roll i relationerna mellan det industriella systemet och staten. Genom att fundera ut en lämplig image av statens ställning, framtid, problem eller risker kan det industriella systemet försäkra sig om en förmånlig reaktion på sina behov. (s. 266)

När detta skrivs har det kalla kriget i närmare tjugo år varit den erfoderliga imagen. Jag antyder inte för en sekund, att denna image bara har det industriella systemets behov att tacka för sin existens. (s. 267)

Frågan är vad vi ska misstro – och hur. Det industriella systemet medverkar till att skapa tilltro till imagen av en olöslig konflikt (och därmed sammanhängande karaktärsdrag) som rättfärdigar dess behov. I och med att tilltro uppnåtts förefaller kapprustningen normal, naturlig och oundviklig liksom de handlingar som bygger på den. En avvikande åsikt förefaller excentrisk och ansvarslös. Häri ligger systemets styrka – och det bygger på övertalning snarare än på påtvingad medverkan.

Men vid närmare betraktande visar det sig mycket som hålls för sant vara fantasier. Sanningen i fallet Förenta staterna och Sovjetunionen är, att de är två stora industrinationer. (…) Maktspelet mellan dem är allt annat än ett nollsummespel så som det för närvarande spelas. (…) Båda systemen är underkastade industrialiseringen imperativ. Detta innebär för båda planering. Och medan de har olika sätt att behandla den individ som motsätter sig planeringen, innebär planeringen i båda fallen att marknadsmekanismen åsidosätts till förmån för kontroll av priser och det indivuduella ekonomiska beteendet. Det står helt klart, att båda länderna lägger sig vinn om de åsikter som gagnar industriapparaten. ” (s. 270-271)

Ur John Kenneth Galbraith Den nya industristaten Wahlström & Widstrand 1969 (Översatt av Vera Ölmedal)

fredag, april 21, 2017

Tystnad mot terrorism

Terrorism är ett underligt begrepp. Vanliga substantiv syftar på något konkret eller abstrakt som har vissa egenskaper. En stol är något man kan sitta på. Ibland är vi inte överens om vad som karaktäriserar ett substantiv men diskussionen handlar alltid om dess egenskaper. När det gäller terrorism förhåller det sig annorlunda. Det är inte terrorn som definierar terrorismen utan förövaren. Amerikansk lag definierar terrorism som politiskt våld som utförts av icke statlig organisationer mot civila. Det är som om man kommit överens om att det viktigaste kriteriet för en stol är att vara tillverkade av en viss typ av företag.

USA och Storbritannien dödade hundratusentals japanska och tyska civila under andra världskrigets bombräder. Det var ett politiskt motiverat massmord på oskyldiga människor som syftade till att terrorisera allmänheten till underkastelse. Men det räknas naturligtvis inte som (stats) terrorism eftersom det är vinnaren som skriver historien. Om Hitler vunnit andra världskriget hade de franska motståndsmännen under ockupationen förmodligen fortfarande beskrivits som terrorister. Och om Apartheid inte avskaffats hade USA med all säkerhet fortfarande klassat ANC som en terroristorganisation. Terrorism är ett namn som man ger fienden men som man som regel inte använder för att beskriva sin egen aktivitet. Jakobinerna under franska revolutionen var ett av få undantag. Detta innebär naturligtvis inte att alla som kallas terrorister kämpar för frihet eller rättvisa.

Terrorism är ett märkligt överskattat fenomen i västvärlden. Med undantag för 2001 dödar amerikanska förskolebarn fler amerikaner än terrorister, men dessa mord får inte alls lika mycket uppmärksamhet. Mellan 2001 och 2013 har också över 450 000 amerikaner dött i trafikolyckor utan att någon krävt en krigsförklaring mot trafikdöden. Om en trafikolycka orsakat samma skador som attentatet på Drottninggatan hade händelsen naturligtvis inte haft samma nyhetsvärde. Det skulle kunna förklaras med att den skada som terrorismen tillfogar oss snarare är psykologisk än fysisk. Ytterst är det avsikten som förfärar oss.

Terrorismen lever i ett symboliskt förhållande till medierna och demokratin. Syftet med attentatet på Drottninggatan var inte att döda fyra personer utan att skrämma tio miljoner svenskar. Terrorism är en kombination av våld och propaganda, den är en form av militär teater, som syftar till att regeringar och allmänhet ska underkasta sig terroristernas vilja.

Det är inte ofta jag är överens med Margret Thatcher men när det gäller terrorismen hade hon rätt. För att bekämpa den måste man beröva terroristerna det ”syre” de behöver. Deras syre är publicitet. Vi måste begränsa och reglera det sätt som media får rapportera om terrorattentat. Nyheter om attentat bör naturligtvis inte censureras men den dramatiska presentationen av attentat kan begränsas på olika sätt. Det kan handla om förbud mot att visa bilder på skadade eller rädda människor och ryktesspridning. Det är till exempel inte rimligt att sprida uppgifter om skottlossning efter attentatet på Drottninggatan utan att dessa bekräftats av polisen. Och varför ska vi visa namn och bild på mördarna, när det just den uppmärksamhet de eftersträvar? Så länge vi talar och ger ett orimligt stort utrymme om terrorismen vinner de som utför det politiska våldet i inflytande. Även fördömanden tjänar dess sak. Det är vår tystnad, inte vår upprördhet som bäst motarbetar terrorismen.


Publicerad i Flamman